Gåtan löst: Här är Edmund Pedersen - mannen bakom Edmundborden

Geometriska mönster. Stiliserade frukter, grönsaker och ax. Och längst
ner till höger signaturen Edmund, med två långa streck över u:et.
Borden med kakelskiva i omisskännlig 1950-60-talsstil finns i många modeller
och dekorer, men har länge gäckat den som letar information om formgivare.
I auktionshusens objektsbeskrivningar av borden står det bara ”sign. Edmund”.
Så vem eller vad var Edmund? En person, eller ett företag?
Lennart Abrahamsson i Taberg har svaret.
På bilden ovan ser vi Lennarts far Birger längst fram.
Och Edmund, han sitter till vänster...
(Foto: PRIVAT. Copyright: Lennart Abrahamsson)

 Mitt eget Edmundbord, plåtat i min första retrolya.
 
 
BirgerAbrahamsson drev Abra möbler, ett av de många småländska
företag som producerade kvalitetsmöbler och blomstrade under
efterkrigstiden.
- Edmund Pedersen var en dansk konstnär som designade kakelplattor. Min far
köpte plattorna för sin tillverkning av soffbord, berättar Lennart Abrahamsson.

 Edmund Pedersens signatur.
 
Abra möbler tillverkade under årens lopp många olika bord med Edmund Pedersens
kakelkonst. En av storsäljarna var ”Bord 354”, där mönstret i mitten av
bordsskivan liknar ett blixtlås.
Som pojke på 1950-talet hjälpte Lennart Abrahamsson till i fabriken och minns
tillverkningen av Edmundborden väl.
- Jag tror att jag ännu skulle kunna rita upp rutmönstret av trä som
kakelplattorna limmades på.
Familjerna Abrahamsson och Pedersen blev goda vänner. Faderns stora Chevrolet
lastades full med kakel när man hälsat på i Köpenhamn och det var dags att åka
hem till Småland.


Edmund Pedersen målade de typiska 50-talsmönstren även för minst två
andra svenska möbeltillverkare. Edmundkaklet finns på etikettmärkta bord
från Tidaholms möbelfabrik och EJM.

Han gjorde också en helt annan typ av motiv.
Kakelplattor med landskap och herrskapspersoner
i 1700-talsmundering
signerade Edmund pryder satsbord och
småbord i rokokostil, ritade för okänd tillverkare.
(Foto: Femtiotalsjakten-läsaren Johan)

Den danske konstnären målade mer än kakelplattor.
- Min syster har en oljemålning och flera saker i porslin som alla har Edmunds
signatur, berättar Lennart Abrahamsson.
Decennierna gick och familjerna Abrahamsson och Pedersen tappade kontakten.
Men kanske någon dansk läsare av Femtiotalsjakten vet mer om Edmund Pedersen
och hans konstnärskap?
 
Christines Edmundbord.

Emmas Edmundbord.
Annas Edmundbord.
Många glada ägare till soffbord med kakelskivor signerade Edmund har under
åren hört av sig till Femtiotalsjakten, eftersom det är här man hamnar
om man googlar Edmund och bord. De har hittat sitt bord på loppis och
inte behövt ge mer än någon hundralapp. På auktioner går borden ofta för under
tusenlappen. Hos antikhandlare kan de finaste borden, som mitt eget med sädesmotivet,
kosta 2 000-3 500 kronor.
Kommer priserna att gå upp nu, när Edmundborden inte längre är anonyma?

Till sist:
Stort tack till Lennart Abrahamsson som hörde av sig till mig med gåtans lösning
och som generöst delat med sig information och bilder till detta inlägg!
 

Andra bullar - men det gamla fikets själ lever kvar när glaskonsten bevaras

Plötsligt händer det! Någon renoverar/gör om med känsla och kärlek. Martin Klasch tipsade mig
om att Fabrique Stenugnsbageri som tagit över lokalen där gamla fina Källströms konditori låg
(Fleminggatan, Sthlm) har behållit den vackra glaskonsten. Jag tittade in i går och tjejen som jobbade
berättade att man hittat de gamla glasskivorna i källaren där den förre ägaren ska ha ställt undan dem.
 
Från ax till limpa-berättelsen (och båt och järnväg som jag gissar har med import/export att göra)
sitter inte på samma plats som förr, framme vid ingången, utan har delats upp på flera ställen
i kaféet. Mycket lyckat, det ser ut som om de alltid suttit där.
 
Jag går ju helst på gamla originalkaféer men det här var riktigt trevligt.
Golvet är nytt i gammal stil. Toaletten har skylt av flanellograftypen och är
snyggt inredd med handtag i svart, gammaldags handfat och toalettsits mörkt trä.
(Jag tog ingen bild, folk tittar så konstigt när man står halvvägs in på en
toalett och fotograferar...)
 
Golvet.
 

Inlägget där jag plåtade glaskonsten hos Källströms hittar du här. Just den här delen av
konstverket saknas på Fabrique men jag blev verkligen genuint glad när jag såg hur man
tagit tillvara resten av glasskivorna och fint införlivat dem i sin inredning.
Nytt, modernt, men med det gamla kaféets själ kvar.

Här utbildas de första loppishundarna

(UPPDATERING: Detta var 2015 års aprilskämt på Femtiotalsjakten.)
Efter knarkhundar, likhundar och kantarellhundar kommer nu - loppishundar!
Men projektet omges av visst hemlighetsmakeri. Den här bilden är smygtagen av
en secondhandbutiksägare.
Det är två retrointresserade tulltjänstemän som på fritiden tränar sina hundar
att hitta fynd på loppisar, berättar butiksägaren, som vill vara anonym.
Hen är kritisk till att statligt finansierade hundar kanske förstörs som yrkeshundar
när de ska lära sig andra lukter vid sidan av de många olika knarksorter som
de ska känna igen.

När jag mejlar en av de utpekade hundförarna erkänner han att han
och kollegan tränat hundarna på loppisar i över ett år nu, men bedyrar att det
"på inget sätt påverkar deras jobbinsatser".
"Tvärtom verkar det som om våra hundar blir extra taggade att göra även denna sorts fynd.
Ungefär som alla andra loppisfantaster :-)"
På frågan vad loppishundarna lärt sig nosa upp blir det överraskande
svaret:
"Nästan allt av värde. Den ena hunden, labradortiken JK (förkortning
av det stamboksförda namnet " Labbhöjdens Just Kiddin") är suverän på
gammal plast och kan till och med känna skillnad på 50-talsgrejer från Skaraplast
och Husqvarna. Den andra, en schäferhanne, är tokig i all teak. Men jag håller på att
öva honom i att inte markera för vad som helst, som skålar och tjafs, utan
bara Stringhylledelar eller grejer av Johnny Mattson."

Varje ledig lördag under sommarhalvåret förra året var tullarna ute med sina hundar
och tränade. Snart är det säsong igen.
Men tycker inte andra loppisbesökare att det är obehagligt att tvingas
"slåss" om fynden
med en stor hund?
"Nja, någon kille var det väl som råkade få ett nafs när han försökte nappa åt sig en sådan där
orange "Duett"-tillbringare framför JK. Det är hennes absoluta favoritföremål i plast, hon har
en egen hemma som hon nästan tuggat sönder. Men annars har vi inte fått så mycket skäll."
Varför gör ni det här?
"Tja, du vet, vi är statligt anställda och har det inte så fett...Helt klart är det ju så att
vi räknar med att nosa upp mycket grejer som vi kan sälja dyrt på Tradera."

Det mest åtråvärda på loppisarna just nu är ju retrotextiler. Hur funkar det
med hundarna, kan de känna skillnad på ett modernt tyg och ett äldre?
"Ja, det är helt otroligt. Textilier är faktiskt det de är vassast på.
Och ner på detaljnivå. Schäfern Appe (Ljugdalens Aprillus I) kan plocka ut ett
Borås Cotton-tyg eller en handduk formgiven av just UllaS bland andra tyger
och handdukar. Så jag räknar med att det blir en del textilfynd i sommar, hehe."

Vad tycker du?
Är lopppshundar en kul idé? Kanske börjar du träna din egen hund efter
att ha läst om JK och Appe? Eller känns det litet läskigt att behöva trängas
med stora schäfrar på bakluckeloppisarna i sommar?

PS. Här kan ni läsa ett av mina tidigare scoop, från förra året.
 
 

Ett påskkort betyder så mycket

Allt var inte bättre förr, men påsk- och julkorten var det definitivt. Påsken är ett ypperligt
tillfälle att skicka ett kort, ett riktigt papperskort, till vänner och bekanta.
Själv skickar jag förstås kort från tiden.När jag ser kort från 1940-50-talen, den här konstartens
finaste period, på loppis så hugger jag dem direkt. Och så köper jag resten hos Enebybergs
antikbod (där korten på bilden är inhandlade).
 

Åh, dessa vackra japanska kaffekoppar!

Än får de stå kvar, men det kan bara var en tidsfråga innan vackra japanska kaffeserviser
som denna blir något som alla ska ha. Servisen med silkeshägrar fanns hos Myrorna på
Adolf Fredriks kyrkogata i Sthlm för ett tag sedan. 25-35 kr/del skulle de ha.
Att servisen är japansk och från 1915 eller litet senare och att fåglarna är silkeshägrar, berättade
Nicklas som har bloggen Antikmonologen när jag lade ut bild på Instagram.
(Ni bör för övrigt kolla in hans blogg. Man lär sig massor och får ta del av den enda granskningen
av fusket inom antikvärlden.)
 
I går var det dags igen. Lysande i orange stod de här japanska kopparna med fat
hos Huvudsta loppis. Några av faten hade Import stämplat undertill, och de är antagligen
från omkring 1960. Sex eller om det var sju koppar med fat, 40 pix/st.
Instagrambilderna gör dem tyvärr inte rättvisa. De små vita knopparna såg ut som nyduttad
sockerkristyr.

Vad tror ni? Kunde inte några utsökta japanska koppar vara roliga att bjuda på kaffe i,
som omväxling till de svenska retroklassikerna?


 

Loppisen som handlade om handlare

I helgen anordnade Kistamässan "sportlovsloppis". Men den (=jag) som hoppats fynda hos
"vanligt folk som hyr ett bord och rensar hemmet på sådant de inte visste var eftertraktade
retroprylar" insåg snabbt att loppisen dominerades av antikhandlare och hobbyhandlare.
Det här okända men fantastiska tyget fyndade jag i alla fall. Hela tyg-Sverige verkar leta info
om det. Kanske vet du vem som formgett och för vilken textilfabrik?

Tyger och vintage var det ganska gott om på loppisen. Örngotten
tillverkades av Borås.
 
Och stolar omklädda i snyggt tyg fanns det också.
 
Loppisens mest instagrammade lampa? 350 pix är ju inget loppispris, men ett bra pris
för en fin lampa.
 
Planschen var en riktig goding, också till bra pris. 200 pix och då fanns det motiv
på baksidan också.
 
De här mjölkflaskorna är jag svag för. Men vi har redan ett par. Och jag
köper numera nästan ingenting på loppisar, eftersom jag fortfarande säljer av
sådant jag samlat på mig under åren och inte har plats med.
För mig gäller inte en in, en ut, utan snarare tjugo ut, en in....

Fast tyger tar ju inte¨så stor plats. Inbillar jag mig,
eftersom det fortfarande får plats fler i tyggarderoben.
Så det här slank också med hem. Även detta är ett
okänt tyg men andas design.
 
Mycket burkar fanns det till salu, liksom på alla mässor och loppisar.
Och detta var som sagt mer retromässa än loppis. Före öppningsdags
var det nästan parodiskt. Antikhandlare, som hyrt en billig plats för att rensa lagren
på enklare grejer som inte passar i butiken eller på finmässor, handlade av
hobbyhandlarna medan de packade upp.

Miniatyrer. Kanske nästa samlarområde för mig och andra retromänniskor som har slut
på utrymme? De här hade varken Gunnar Nylund eller Berndt Friberg som upphovsman
men var fina ändå. Särskilt den högra.
Men - även de fick vara kvar.
 
 

Kan du identifiera det här tyget?

Okay, en liten söndagsutmaning: Vet du vad det är för tyg jag hittat på loppis?
Gardinkappa i tre delar. Tyget är litet grovt, kan vara linne. Stadkant upptill. Det smala röda nedtill
är påsydda bomullsband.

Inte en död stund på Antikmässan

En heldag borde väl ändå räcka, tänkte jag, och tillbringade bara en dag på Antikmässan i år.
Men sju och en halv timme räckte bara till ett snabbt svep och en träff med de andra i The Retroblog
Network. Nästa år blir det två dagars mässbesök igen!
 
Dödskallespegeln fanns hos Stockholms Förgyllning & Bildhuggeri.
 
Allt fler utställare har med sig retrotyger till mässorna. Det gladaste tyget satt uppe hos
Rågers  antik och design. "Curvus", från Tampella stod det på en lapp, men UPPDATERING:
Tyget är "Vision" från Strömma. De lär ofta förväxlas.
 
Åh, vilket snyggt sideboard! Tillverkat hos Clausen & Sön i danska Silkeborg. Det stod hos
Rhr Form och Design och hade en prislapp på 14 000 kronor.
 
Min drömfåtölj "Bamse", en klassiker formgiven av av Hans J Wegner,
kostade 75 000 kronor (har glömt antikhandlaren, ge mig namnet om du vet).
Jag brukar trösta mig med att vi faktiskt inte har någon bra plats för en
"Bamse" här hemma.
 
Vad är detta? Jo, det ballaste på hela mässan (eller, av vad jag hann titta på)...
 
Nostalgi-Imperiet sålde en 9,5 meter hög trappa i gjutjärn.
 
Priset? Tja, om man redan pyntat 75 papp för en dansk fåtölj kanske 100 000 pix
för en rejäl trappa inte är något att orda om.
 
 Mässans underbaraste tyg! Jag visade Lata Pigans bild i förra inlägget. Nu fick jag se det i verkligheten.
"Fantasia" heter Mari Simmulsons tyg.
 
 Hos Lata Pigan fanns installationen på temat trianglar. Tyget till höger, Göta Trädgårdhs "Television",
fick många "ohhhhhh"!
 
En av mina mässfavoriter är Leva Antikt. Där fanns bland annat det roliga blombordet.
 
 Handtryckta tapeter visade det här nytrycket av en 50-talstapet. Den bilden blev den mest gillade
av alla som jag lade ut på Instagram. (Tvåa blev bilden på "Television" + "Fantasia").
 
 Mer från Handtryckta tapeter. Kolla deras hemsida, men se till att ha tid på dig, man fastnar lätt.
 
Mer tapeter! I ett dockskåp hos Kenth Lindström Antika & Moderna. Och där fanns mer ...
 
En gång tänkte jag inreda ett retroskåp, men det blev aldrig av, jag är ju inte särskilt pysslig av mig.
Men jag stannar alltid till vid dockskåp på mässor.
 
Kul med ett rosa badrum! 
 
En litet större leksak. Mercedesen fanns hos Antikbygget för 4 000 kronor.
 
 Samlarmän slog sina lovar kring bilen.
 
Hos Halvarson & Lamm sken solen över däckstolarna och Ingrid Bergman.
 
Mer sommarkänsla hos Larshans Antik & Kuriosa (tror jag det var).
 
 Den fina empire-planschen hängde hos Kära-mik.
 
Jag är bra sugen på en "Pynta"-kopp av Stig Lindberg. Hos Thorstensson
kostade de 1 000 kr/styck, vilket verkar vara gängse pris för
den extremt attraktiva koppen.
 
Men! Det är ju vår Corneille! Den hängde hos Fröjel Retro & Design. Vi ropade vi in vår på auktion.
 
Men! En liten Corneille som skulle passa jättefint ihop med den stora! Jag slog till på den
blå kvinnan. Hon fick bli mässpresent till H, som arbetade denna dag. Prutade ner den
till 1 200 kronor hos Rågers antik och design. Den lilla tavlan, två assietter i Helmer Ringström-
dekoren gul "Safari" (som @herrmovarp snällt skaffade åt mig på torsdagen) och en bunt påskkort
från Enebybergs antikbod var mina enda inköp på mässan.
 
Jag avskyr både clowner och färgglatt konstglas av den här typen. Ändå stod jag en stund hos
Nostalgia och var sugen. Man blir ju så glad av den!
 
Några äldre damer hängde framför montern med  Ulrika Hydman-Vallien. Mig säger hennes
saker ingenting. Kommer de någonsin att bli poppis i retrokretsar?
Man vet aldrig ...
 
 
 

Inför Antikmässan: En utställare som inte ligger på latsidan

Ibland kan jag bli kär i en bild, och känna ett begär efter att den ska få synas på min blogg.
Så var det med det här fotot, som @latapigan lade ut på Instagram. Tyget och figurinen är båda
formgivna av Mari Simmulsen och jag bara älskar alltihop, ihop.
När jag fick veta att @latapigan, Margareta Backström Öberg som driver retro- och vintagebutiken
Lata Pigan utanför Enköping, ska vara med på Antikmässan i Älvsjö så hade jag plötsligt en anledning att 
försöka snika åt mig bilden. Margareta är en av årets nya utställare. Hon kommer att sälja kläder
och tyger och dessutom göra en installation i sin monter, där bland annat det spektakulära Simmulsontyget ingår. Temat är trianglar. Missa inte! (Monter C02:74)
Det är uppfriskande med nya utställare. Om man som jag har gått på ett antal mässor blir det litet
enahanda med samma utställare år ut och år in (som ibland har med samma saker som på förra
mässan också...).
I år hoppas jag på fler nya roliga utställare - och på att få bli överraskad av de gamla.


Kärlek, vänskap och livet på landet-mys - ge bort en Anna-Lisa-bok på lördag!

På lördag är det alla hjärtans dag. Jag ser reklam för deckare inför den dagen. Men handen på hjärtat
- nog passar det väl bättre att ge bort en roman som innehåller kärlek, vänskap och (livet på landet-)mys
i Valentingåva?
Mina feelgoodromaner "Anna-Lisas Antik" och den fristående fortsättningen "Flickorna i speceriaffären"
hittar du på alla nätbokhandlar (och hos de flesta Ugglanbokhandlar).
"En riktigt underbar bok" är ett av läsaromdömena om "Anna-Lisas Antik" på Adlibris
"Gillar att den handlar om nystart, livsöden och gamla tider", skriver en av dem som läst
"Flickorna i speceriaffären" i ett omdöme på Bokus.



Tre nya Helmer - och nu måste jag faktiskt snart skaffa Zenit

Min samling av Helmer Ringström-dekorer växer sakta nuförtiden. Av hans drygt 60 dekorer har jag
nu någonstans kring 55 (och ja, snart måste jag katalogisera det jag har). De tre senaste nyförvärven är
inte några av hans ovanliga dekorer. Men"Aurora", "Vera" och "Karneval" väntade jag helt enkelt med
att köpa, eftersom jag hoppades hitta dem billigt på loppis (så blev det inte).
 
Många av kopparna och de andra servisdelarna i Helmersamlingen har jag bytt till mig av
andra retromänniskor. Som tekoppen "Tulpan", ny i samlingen. En kaffekopp hade jag redan
i den dekoren. Tekoppen bytte jag till mig av "Webrik", som skrev ett gästinlägg om sin
Helmersamling för några år sedan.
 
"Atoll" också ett nyförvärv. Jag tycker  inte att "Atoll" hör till Helmers främsta
dekorer, men även "en halvdan dag på jobbet"-dekorerna ska förstås finnas
med i samlingen.
Av de dekorer som tillskrivs Helmer Ringström saknar jag nu dessa:
Anemone, Banderoll, Blå Rand, Engobe, Fonda, Röd Fond och Zenit.
Av dessa har jag bara sett Anemone, Fonda och Zenit. Och jag tror inte ens
att det är rätt Anemone jag sett.
Jag har väntat med att skaffa Zenit, eftersom de kopparna är så dyra. Men det börjar
bli dags att skaffa de återstående dekorerna som lätt går att få tag på.
Kanske blir det årets inköp på Antikmässan nästa helg!

Under kategorin Helmer RIngström här på bloggen ser du hela min samling
i ett antal inlägg. Tekopparna är gul "Safari", min absoluta favorit bland alla
hans dekorer. I den har jag mattallrikar, flata och djupa, och assietter - och alltså
tekoppar. Har du kaffekoppar i gul "Safari", hör gärna av dig!
.

Missa inte #lapptäckeiporslin!

Senaste veckornas "fluga" bland retro-instagrammarna är att visa upp sitt porslin på det här sättet.
Under hashtaggen #lapptäckeiporslin hittar du helt ljuvliga kompositioner. @eden_deluxe började,
och vi andra följde efter. Mitt lapptäcke består av enbart Helmer Ringströms dekorer.
Uppifrån från vänster: Amanita, Dorothy, Amanita, Ruter, Stina, Gullan, Delfi, Hjärter och Röd Blomma.
På Instagram heter jag @femtiotalsjakten

Vill du se fler dekorer av Geflemästaren?
Kolla in kategorin Helmer Ringström här på bloggen!
Jag samlar på hans dekorer.

Sveriges finaste konditori hotat - och de här fiken är redan borta

Av alla gamla fik jag besökt och gjort inlägg om är Rådhuskonditoriet i Söderhamn
det allra finaste. Nu är konditoriet hotat. Fastigheten det ligger i ska säljas och det är oklart
vad som händer med konditoriet när en ny ägare tar över.
 
På facebook har gruppen Rädda Rådhuskonditoriet skapats och där skriver
man så här:
"Rädda Rådhuskondis Söderhamn skapades med anledning att få någon att rädda
Rådhuskonditoriet från nedläggning. Detta unika retrocafé som ligger så centralt måste
bevaras! Deadline ligger på 28 februari. Huset skall säljas och om ingen köpare hittas
kan konditoriet tvingas stänga.
Vill du eller kan du vara med på något sätt och se till så att Rådhuskondis får fortsätta
finnas till...välkommen till gruppen!"
 
Begärt pris är 4 495 000 kronor. Det här får man för pengarna:
"2-plans kulturbyggnad uppförd på 1800-talet inrymmande en vackert rustad
lägenhet i gammal stil på övre plan med höga innertak och höga fönster.
På bottenplan huserar Rådhuskonditoriet med interiör från 1950-talet och
i källarplan ligger bageriet som båda ingår i överlåtelsen
Annonsen här.

De gamla kaféerna med originalinredning lever farligt, eftersom de inte
är K-märkta. Förra året försvann ett av Stockholms allra finaste 50-talsfik.
Konditori Kungstornet. Fastighetsägaren Centrumfastigheter ska göra om lokalen till
”en ny riktigt stor fin detaljhandelsbutik". Protesterna hjälpte inte. Kaféet stängdes
och senast jag gick förbi, för ett par veckor sedan, var det svart film för fönstren.
 
Källströms konditori på Kungsholmen har gått samma öde till mötes. Ï somras höll man på
att renovera och när jag stack in näsan och frågade bedyrade ägaren att den här glaskonsten
skulle bevaras. I höstas var det renoverat och glasskivan fanns kvar, om än uppsatt mot
väggen längst in. Men litet senare läste jag Lars Epsteins text med rubriken "2014 - de nedlagda
konditoriernas år i Stockholm" och insåg att även detta konditori nu är borta.
UPPDATERING 15/4 2015
En bloggkommentar: Goda nyheter angående Källströms: Ja, Källströms är borta men nu ligger
där ett annat kafé i franskt badrums-surdegsbageri-stil och... drum roll.. glasväggen återanvänds!
Jag gick förbi idag och var tvungen att gynna dem då jag såg att glaset var kvar.
Goda mackor och gott kaffe. Rekommenderas.
 
De gamla konditorierna försvinner ett efter ett. Den här bilden är från
40-talsfiket i Kungsör, som förstördes för några år sedan. Även där fanns en vacker
glasvägg som försvann i "renoveringen". Ledsna kommentarer har ramlat
in till det blogginlägget långt efteråt.

Under kategorin Kaféer här på bloggen hittar du 41 kaféer med
originalinredning/snygga retrofik. Men innan du åker för att fika
- kolla att fiket fortfarande finns kvar.

Jag och Croneman diskuterade Hamrén igår - och sedan hände något som ...

För ett tag sedan körde DN helsidesannonser med reklam för egna tidningen. Jag rev ur några av
dem (längst ner i inlägget) för att  jämföra med några gamla annonser som jag hade i en låda någonstans. 
De charmiga och läsarnära annonserna  från 1960-talet (publicerade i Hemmets Veckotidning) visade
upp vanliga människor tillsammans med en DN-profil.


Den texten måste ha skrivits av Stockholms motsvarighet till Peggy Olsen (en av huvudrollerna
i Mad Men).
 
"Vi har strövat tillsammans på Londons gator, vi har upplevt engelska parlamentsval
tillsammans  och vi har träffat Churchill ..."
Och den som läst Jolo vet att det inte är någon överdrift.
 
"Dagens Nyheters stora stab av sportskribenter och fotografer ...// ...kan konsten att
i ord och bild tala om vad de sett."
Stab. Bara en sådan sak.
 
Så var det 2014, och 150-årsjubileum.
Två kulturpersoner talar till oss som ska lockas att fortsätta prenumerera.
Johan Wirfält skriver politikersvenska om "journalister som jobbar för att inkludera röster som
annars marginaliseras i den bredare offentligheten". Alexandra Pascalidous reaktion när tidningen
dunsar ner genom brevinkastet skulle kunna vara hämtad från ett decennium långt före internet:
"Det är som om jag går miste om något alla andra vet. Världen kan inte vänta."

Jag prenumererar själv på DN och tycker att tidningen har blivit riktigt, riktigt bra de senaste åren.
Men egenannonserna kunde vara vassare. Till nästa reklamkampanj föreslår jag retrogreppet 
med till exempel de här kombinationerna:
Bokslukande DN-läsare + "Fråga bibliotekarien"-spaltens Jenny Lindh
Kulturtant + Lena Andersson (kolumn, lördag)
Valfri "snubbe" + Johan Croneman

PS. Rubriken till det här blogginlägget är ett exempel på 2014 års allra största
tröttsamhet, clickbait-rubriken.

PPS. När jag ändå skriver om närhet till tidningsläsaren vill jag tipsa om en text av
Expressens chefredaktör Thomas Mattson. Här skriver han om framtidens lokaljournalistik.


 

Här är almanackan som varit på tapeten i 70 år

Åh, det är lika spännande varje år. Att sätta upp KFUM-Scouternas almanacka på väggen
på nyårsdagen och känna på den tjocka bunten datumblad. Nu börjar ett nytt år!
 
Och så får man klistra dit det första månadsbladet.
Almanackan fanns i mitt barndomshem och sedan några decennier
köper jag den själv. Almanackan fyller 70 år i år.
Bakgrunden till illustratören Tinna Ahlanders fina teckningar
är ett tapetmönster som ska vara från 1940-talet. Kul!
 
Rolig är också kavalkaden av alla års almanackor sedan 1945, som du
kan se här. En del år är bilderna fantastiska, en del andra litet för präglade
av tidens mode vad gäller motiv och färger.
 
1962 är en av mina favoriter. Inte bara för att mamma den 18 mars det året
 var på BB och hade annat för sig än att rycka datumblad. Jag tycker om
fåglarna på mitt födelseårs kalender (tecknade av Kerstin Frykstrand).
Ofta har djurbilderna varit de finaste.