Insamlade intryck (Ålandresan del II)

Ålandsresan blev ingen badsemester ( sommarn 2015, brrr) men en insamling av miljöer och intryck.
Den här fasaden finns i Mariehamn, där vi fikade och jag gick in på bokhandeln och gjorde reklam
för "En sommar på luffen", tredje boken i Anna-Lisa-serien, där en av huvudpersonerna är ålänning.
 
Sådana här miljöer sätter i gång min fantasi. Storby, alldeles bakom den mysiga
loppisen som hölls i röda bodar.
 
"Förebilden till Carl Malmstens ´Lilla Åland´ stod i S:t Mikaels kyrka", skrev jag skämtsamt
på Instagram eftersom jag visste att Malmsten hämtat inspiration till stolklassikern på Åland
och tyckte att pinnstolen påminde om hans.
Jag ryser nu när jag googlar "Lilla Åland" och läser detta på Norrgavels sajt:
"En sommardag 1939 besökte Carl Malmsten med en grupp elever Finströms gamla kyrka på Åland.
I sakristian såg de en serie sins emellan olika pinnstolar."
En elev ritade av en av stolarna och Malmsten satte dit sitt eget formgivarnamn när den,
litet modifierad, lanserades.
S:t Mikaels kyrka, Finström. Jo, faktiskt. Just härifrån kom "Lilla Åland".
 
I Geta, litet längre norrut ändå, besökte vi Pettas ekoageri & hantverkscafé. Jag åt den
godaste havrekaka/paj jag någonsin stött på. Och så stod det några riktigt fina gamla
burkar på en hylla.  Finska konfektburkar från Hellas, 1930-tal. Ej till salu.
 
Bomarsunds fästning! Här vid ruinerna av det skulle bli Rysslands västligaste
fäste satte fantasin igång. Bygget började 1832, en jättefästning som skulle ha plats för
2 500 man och där en hel liten stad byggdes i anslutning till fortet. Tänk, myllret av folk här 
en sommardag på 1850-talet! Men fästningen hann inte bli klar,
1854 anföll England och Frankrike. Sedan dess har Åland förblivit demilitariserat.
Och nu, tänk en dimmig novemberdag vid skymningstid.... 
 
 
En obemannad loppisbod vid vägen.
Och förstås gjorde vi några loppisfynd under Ålandsresan.
Stay tuned...

Vi for till Föglö (Ålandsresan del I)

H och jag tog oss en liten Ålandssemester förra veckan. Jag gjorde också litet research
för den fjärde och sista boken i Anna-Lisa-serien. En dag åkte vi till Föglö, där lotsstugan
fångade vårt intresse. Numera ett museum var det inrett i ett slags 1940-50-tal.
Jag fastnade förstås vid köksbordet.
 
Askfatet kände jag inte alls igen. När jag lade ut en bild
på Instagram och frågade om ursprung trodde någon att det kunde vara
Birger Åström, Bekå keramik.
 
 
Jag gillar ju sådana här museimiljöer, skulle gärna ha sovit i det här
rummet om sängen och sängkläderna varit av modernare snitt.
 
Ett fint litet hus var lotsstugan i Degerby...
 
... men det kom ändå bara tvåa på listan över busvassa byggnader på ön.
För här är Föglös bibliotek, inhyst i ett hus från empiren. Tyvärr stängt denna dag.
(Visste ni förresten att mina romaner i Anna-Lisa-serien finns på flera
åländska bibliotek? Dock inte på just Föglö.)
 
Jag måste också visa golvet på färjan till Föglö.
Förmodligen inte alls 50-tal, men med känsla från tiden.
 
Fler inlägg från Ålandsresan kommer att dyka upp.
Stay tuned...

Koralli och Coralli

Som om vi behövde mer udda porslin i våra köksskåp ... Och jag som sällan tittar två gånger på saker
från Arabia. Men det var någonting med "Koralli"-tallrikarna som stod på ett bord på Täby galopps
baklucka. Både H och jag fastnade med blicken. De såg liksom så goda ut, med sin chokladmjölks-
färgade kant. Halva nöjet med loppisfynd är att man ofta lär sig något nytt när man kommer hem
och googlar. Den här gången upptäckte jag Raija Uosikkinen, "Korallis" upphovskvinna.
 
På Norrskedika i lördags fanns de finaste plåtburkarna.Och finast var "Coralli".
 Men jag har lyckats rensa i mitt stora innehav av burkar och nu har jag strängt  burkförbud.
Jag får bara ta bilder, inte köpa...

Lyckad loppislördag

I lördags var det äntligen dags för en riktig loppisrunda, den första på länge. Nytt jobb,
köksrenovering och en åker som behöver röjas har gjort att lördagarna behövt vara
sovmorgnar. Men nu slog H och jag till med en rejäl runda och jag gjorde det finaste
fyndet direkt, kl 9.05. Den stora lila Erkerskålen i toppskick, för 10 pix. De andra skålarna
på bilden stod redan hemma i skåpet. Den lilla fanns på matbordet i min barndom, mamma
använde den till inlagd gurka. Nu letar jag vinröda, och kanske en svart också.
Skålarna formgavs av Arne Erker för Kockums 1956.
 
 
De allra bästa loppsirundorna är de där man upptäcker något mer
än retrofynd. Det här var en sådan dag. För första gången var Lohärads
hembygdsgård öppen när vi passerade. Huset från mitten av 1850-talet,
bebott fram till 1970-talet, var ljuvligt.
 
Det här var den finaste av många vackra originaltapeter.
Lohärad är en lyckligt lottad bygd som både har en sådan hembygdsgård
och en fantastisk bygdegård med 50-talsinredningen kvar.


När du fikar efter en Dalamiljö

Får jag presentera: Erik Lars-gården, söder om Avesta i Dalarna. Min man  H hade länge pratat om
deras äppelkaka och till sist kom vi dit. Äppelkakan var okay, men det var miljön som fångade
mitt intresse.
 
Gården är byggd omkring 1815. På övervåningen finns flera vackra rum, men priset tar Dalarummet.
 
Den 10 Julius för snart 200 år stod en kille med pensel här.
 
Väldigt praktiskt med björkar som växer vid ingången,
man slipper löva.
 
Vi besökte Erik Larsgården en dag då det var för kallt att sitta ute (som om det funnits några
andra dagar hittills i Maius och Junius 2015). Men hur fint det än var i trädgården, så var det
ändå finast inomhus:
 
 
 Vi kommer tillbaka.
 
Under kategorin Kaféer här på bloggen hittar du inlägg från drygt 40 kaféer landet runt.
En del av dem har tyvärr stängt sedan jag var där. Så kolla för säkerhets skull
att fiket finns kvar innan du planerar ett besök!
 

Pausbild

Jag minns en tid då jag gjorde ett blogginlägg om dagen. Den är avlägsen nu. Hur hann jag?
Nuförtiden blir det betydligt färre inlägg, men jag har ett på gång med ett nytt kafétips
(under Kaféer finns drygt 40 inlägg från fik runt om i landet). Stay tuned...
Bilden: Vår nya kökstapet från Sanderson och Icas sill och skärbräda ser ut att ha haft
samma formgivare. Great minds Think alike, även när det kommer till nyretro...
 

Så stiligt med skrivbordsställ - rädda ett om du har möjlighet

Saker jag skulle kunna samla på om utrymme inte var en begränsning: Skrivbordsställ.
Det här snygga exemplaret  står i Dalarummet på Erik Lars-gården utanför Avesta i Dalarna.
Själv har jag ett ställ med en örn i mässing, komplett med sigillstämpel och pennställ.
Tyvärr så riskerar nog många skrivbordsställ att åka i soporna när hem röjs. Det finns ju inte riktigt
något användningsområde längre. Askfaten befinner sig i en liknande situation, men är lättare
att passa in i en inredning, som prydnadsföremål eller som godis/nötskål och har därför  större chans
att överleva.
Rädda ett skrivbordsställ om du kan!
 

Bästa sommartipset: Gör en loppisresa!

I senaste numret av Hem & Antik (nr 4/2015) skriver jag om den loppisresa som vi på bilden brukar göra
varje sommar. Tre galna dagar där vi rejdar varenda loppis vi ser. Det är mitt bästa sommartips till alla
er som också vill stanna vid varje loppisskylt: Gör en resa med likasinnade, i juli när skyltarna står
som spön i backen.
Bilden, fr v: Jan @jjform55 Undertecknad @femtiotalsjakten Yvonne Odsberg @vonne7777
Linda Larsson-Levin @trillivippa Stina Johansson @alltdetgamlagoda
och sittande Benny Movarp @herrmovarp
 
Vill man ha extra piff på resan så bokar man övernattningen på hotell eller b&b med retroinriktning.
Förra sommaren bodde vi båda nätterna på Blå huset i Borrby på Österlen, en dröm för retromänniskor.
Linda och Stina delade på 60-talsrummet.

I reportaget i Hem & Antik får du fler tips för en lyckad loppisresa.


Här kan du vinna bästa Mors dags-gåvan: Böckerna om Anna-Lisa

 
UPPDATERING I SLUTET: VINNAREN.
Om knappt två veckor är det Mors dag
Och det var länge sedan jag hade en tävling här på bloggen.
Så nu är det dags! Var med och tävla om bästa morsdagspresenten - ett bokpaket med mina två feelgood-romaner "Anna-Lisas Antik" och "Flickorna i speceriaffären", personligt signerade, förstås.
Det är böcker om kärlek, kvinnlig vänskap och det mysiga livet på landet. Läsare som hör av sig brukar
säga att de blir glada av mina böcker.

"Flickorna i speceriaffären" dedikerade jag till min mamma och jag döpte Anna-Lisas väninna
Britta, 95,efter henne. Om min mammas fantastiska arbete som bondhustru och hemmafru skrev jag
en gång här på bloggen, i inlägget "Hyllning till en hemmafru".

Vill du tävla om bokpaketet med "Anna-Lisas Antik" och "Flickorna i speceriaffären"?
Gör så här:
Berätta i en kommentar till det här inlägget eller i ett mejl till femtiotalsjakten@gmail.com
varför du vill hylla din mamma. 
Nu på söndag den 23 maj kl 18.00 utser jag en vinnare och mejlar hen.
Så fort jag får svarsmejl med namn och adress skickar jag paketet - så att vinnaren
har böckerna i god tid före Mors dag.

PS. Båda böckerna finns förstås på Adlibris och Bokus (ifall du inte är någon tävlingsmänniska).

Tävlingsbidragen har rasat in på mejlen och några har kommenterat här på bloggen.
Det var inte lätt att utse en vinnare. Ni är många som hyllat er mamma på ett fint sätt.
Men ett bidrag rörde mitt hjärta extra mycket, och det var den här hyllningen, från  Nina:

"Min mamma är den starkaste människa jag vet. Hon har överlevt tre män (min pappa dog 1986
när jag var 11 år), cancer, dubbla hjärtsjukdomar och nu har hon fått diagnosen Alzheimers.
Och trots alla sorger och sjukdomar har hon ändå lyckats ta hand om mig och min syster hela livet.
Det finns ingen som hon."

Tack, alla som deltog i tävlingen!

Jag kommer att sakna den där högen

 

Förklädet som jag hittade på Huvudsta loppmarknad i går har ett av de mest 
fantastiska 1950-talsmönster jag stött på. Ser ni?
Glasstrutar! Med massor av olika dekorationer.
Jag kan inte se mig mätt på det.
 
I den här högen låg glassarna, granne med Aune Laukkanens fina handduk.
Åh, så många timmar jag har tillbringat här, i textilhörnan på Huvudstaloppisen.
När jag bodde i Solna var jag här ofta, ofta. Allra roligast har det varit när bordet i mitten sett ut
som här: En enda stor hög.
En gång låg ett fint exemplar av duken "Julköping" gömd under diverse oattraktiva
80-talstyger och Hemtexlängder.
 
I går låg roliga 50-talsförkläden utspridda i textilhörnan. Det här med doldisen Bibbi Swahns
tryck som ficka låg på en hylla. Där fick det ligga kvar, eftersom själva förklädestyget var
diarrégrönt. Men nu när jag tittar på bilden inser jag att det ju bara hade varit att sprätta
bort fickan. 
 
Ännu ett förkläde, i ännu ett typiskt 50-talstyg.
Kom de tillsammans till loppisen, förklädena? Antagligen.
Kanske från ett dödsbo efter en kvinna som alltid matchade
hemmaklänningen med olika förkläden?
 
Hel, ren och prydligt vikt låg handduken "Skafferiet" av Ingrid Carling gömd bland en hög
med virkade grytlappar. Typiskt Huvudstaloppisen. Men snart är det slut på det
roliga rotandet. I dag fick jag veta att loppisen ska stänga i sommar. Man ska flytta till
Söder och till Stadsmissionens gamla lokaler i Sundbyberg.
"Fräschare lokaler", säger ägaren i en intervju med Solna Today 
Och jag känner att jaha, ännu ett roligt ställe som går ur tiden och ersätts av någonting
"fräschare". Åh, som jag kommer att sakna den där knöliga högen på bordet i textilhörnan!

Passa på att göra ett besök medan Huvudsta Loppmarknad finns kvar.
Det är utförsäljning fram till augusti och halva priset på allt.
I går var det 20 pix för alla textilier och jag gissar att det också fortsätter.
 

"En sommar på luffen" .... Så heter nästa bok i Anna-Lisa-serien!

 I september kommer den tredje boken om Anna-Lisa. 
"En sommar på luffen" utspelar sig före "Anna-Lisas Antik".
För er som läst de tidigare två böckerna hoppas jag att det ska bli en rolig
och spännande läsning om "Vägen till Söderberga", som är undertiteln.
Och för alla er andra: Här börjar berättelsen om Anna-Lisa Johansson!
I den fjärde och sista boken (som jag skriver synopsis på nu) kommer personer från den första
att dyka upp och trådar att knytas samman....

Men vad handlar "En sommar på luffen" om då?
Jo, så här lyder baksidestexen:

En vild idé ...
När trettioårskrisande Anna-Lisa ramlar över romanen "Vägen till Klockrike" på en loppis tar hennes liv en ny vändning. Hon fascineras av berättelsen om luffaren Bolle och bestämmer sig för att själv gå på luffen i sommar-Sverige. Skaffa sig mat och husrum genom att måla staket och klippa gräs. Tjäna pengar på det hon är allra bäst på, att fynda dyrgripar på loppis och sälja vidare. Fundera över vad hon vill göra med resten av sitt liv.
Och kanske finns där ute någonstans en kille för henne?

En omöjlig man ...
Men den flirtiga raggaren som ger Anna-Lisa lift i sin risiga Cheva är verkligen så långt ifrån drömkillen man kan tänka sig. Hur kan någon vara så irriterande?

En sommar som förändrar allt ...
När luffen går mot sitt slut har Anna-Lisa vandrat många mil genom Roslagen, Norduppland, Bergslagen och Östergötland. Hon har mött både snälla människor och farliga, jobbat sig fram och sovit under stjärnorna.
Och tagit ett beslut som förändrar hela hennes liv
 
"En sommar på luffen" går redan nu att bevaka hos Bokus, Adlibris etc.
 

Gåtan löst: Här är Edmund Pedersen - mannen bakom Edmundborden

Geometriska mönster. Stiliserade frukter, grönsaker och ax. Och längst
ner till höger signaturen Edmund, med två långa streck över u:et.
Borden med kakelskiva i omisskännlig 1950-60-talsstil finns i många modeller
och dekorer, men har länge gäckat den som letar information om formgivare.
I auktionshusens objektsbeskrivningar av borden står det bara ”sign. Edmund”.
Så vem eller vad var Edmund? En person, eller ett företag?
Lennart Abrahamsson i Taberg har svaret.
På bilden ovan ser vi Lennarts far Birger längst fram.
Och Edmund, han sitter till vänster...
(Foto: PRIVAT. Copyright: Lennart Abrahamsson)

 Mitt eget Edmundbord, plåtat i min första retrolya.
 
 
BirgerAbrahamsson drev Abra möbler, ett av de många småländska
företag som producerade kvalitetsmöbler och blomstrade under
efterkrigstiden.
- Edmund Pedersen var en dansk konstnär som designade kakelplattor. Min far
köpte plattorna för sin tillverkning av soffbord, berättar Lennart Abrahamsson.

 Edmund Pedersens signatur.
 
Abra möbler tillverkade under årens lopp många olika bord med Edmund Pedersens
kakelkonst. En av storsäljarna var ”Bord 354”, där mönstret i mitten av
bordsskivan liknar ett blixtlås.
Som pojke på 1950-talet hjälpte Lennart Abrahamsson till i fabriken och minns
tillverkningen av Edmundborden väl.
- Jag tror att jag ännu skulle kunna rita upp rutmönstret av trä som
kakelplattorna limmades på.
Familjerna Abrahamsson och Pedersen blev goda vänner. Faderns stora Chevrolet
lastades full med kakel när man hälsat på i Köpenhamn och det var dags att åka
hem till Småland.


Edmund Pedersen målade de typiska 50-talsmönstren även för minst två
andra svenska möbeltillverkare. Edmundkaklet finns på etikettmärkta bord
från Tidaholms möbelfabrik och EJM.

Han gjorde också en helt annan typ av motiv.
Kakelplattor med landskap och herrskapspersoner
i 1700-talsmundering
signerade Edmund pryder satsbord och
småbord i rokokostil, ritade för okänd tillverkare.
(Foto: Femtiotalsjakten-läsaren Johan)

Den danske konstnären målade mer än kakelplattor.
- Min syster har en oljemålning och flera saker i porslin som alla har Edmunds
signatur, berättar Lennart Abrahamsson.
Decennierna gick och familjerna Abrahamsson och Pedersen tappade kontakten.
Men kanske någon dansk läsare av Femtiotalsjakten vet mer om Edmund Pedersen
och hans konstnärskap?
 
Christines Edmundbord.

Emmas Edmundbord.
Annas Edmundbord.
Många glada ägare till soffbord med kakelskivor signerade Edmund har under
åren hört av sig till Femtiotalsjakten, eftersom det är här man hamnar
om man googlar Edmund och bord. De har hittat sitt bord på loppis och
inte behövt ge mer än någon hundralapp. På auktioner går borden ofta för under
tusenlappen. Hos antikhandlare kan de finaste borden, som mitt eget med sädesmotivet,
kosta 2 000-3 500 kronor.
Kommer priserna att gå upp nu, när Edmundborden inte längre är anonyma?

Till sist:
Stort tack till Lennart Abrahamsson som hörde av sig till mig med gåtans lösning
och som generöst delat med sig information och bilder till detta inlägg!
 

Andra bullar - men det gamla fikets själ lever kvar när glaskonsten bevaras

Plötsligt händer det! Någon renoverar/gör om med känsla och kärlek. Martin Klasch tipsade mig
om att Fabrique Stenugnsbageri som tagit över lokalen där gamla fina Källströms konditori låg
(Fleminggatan, Sthlm) har behållit den vackra glaskonsten. Jag tittade in i går och tjejen som jobbade
berättade att man hittat de gamla glasskivorna i källaren där den förre ägaren ska ha ställt undan dem.
 
Från ax till limpa-berättelsen (och båt och järnväg som jag gissar har med import/export att göra)
sitter inte på samma plats som förr, framme vid ingången, utan har delats upp på flera ställen
i kaféet. Mycket lyckat, det ser ut som om de alltid suttit där.
 
Jag går ju helst på gamla originalkaféer men det här var riktigt trevligt.
Golvet är nytt i gammal stil. Toaletten har skylt av flanellograftypen och är
snyggt inredd med handtag i svart, gammaldags handfat och toalettsits mörkt trä.
(Jag tog ingen bild, folk tittar så konstigt när man står halvvägs in på en
toalett och fotograferar...)
 
Golvet.
 

Inlägget där jag plåtade glaskonsten hos Källströms hittar du här. Just den här delen av
konstverket saknas på Fabrique men jag blev verkligen genuint glad när jag såg hur man
tagit tillvara resten av glasskivorna och fint införlivat dem i sin inredning.
Nytt, modernt, men med det gamla kaféets själ kvar.

Här utbildas de första loppishundarna

(UPPDATERING: Detta var 2015 års aprilskämt på Femtiotalsjakten.)
Efter knarkhundar, likhundar och kantarellhundar kommer nu - loppishundar!
Men projektet omges av visst hemlighetsmakeri. Den här bilden är smygtagen av
en secondhandbutiksägare.
Det är två retrointresserade tulltjänstemän som på fritiden tränar sina hundar
att hitta fynd på loppisar, berättar butiksägaren, som vill vara anonym.
Hen är kritisk till att statligt finansierade hundar kanske förstörs som yrkeshundar
när de ska lära sig andra lukter vid sidan av de många olika knarksorter som
de ska känna igen.

När jag mejlar en av de utpekade hundförarna erkänner han att han
och kollegan tränat hundarna på loppisar i över ett år nu, men bedyrar att det
"på inget sätt påverkar deras jobbinsatser".
"Tvärtom verkar det som om våra hundar blir extra taggade att göra även denna sorts fynd.
Ungefär som alla andra loppisfantaster :-)"
På frågan vad loppishundarna lärt sig nosa upp blir det överraskande
svaret:
"Nästan allt av värde. Den ena hunden, labradortiken JK (förkortning
av det stamboksförda namnet " Labbhöjdens Just Kiddin") är suverän på
gammal plast och kan till och med känna skillnad på 50-talsgrejer från Skaraplast
och Husqvarna. Den andra, en schäferhanne, är tokig i all teak. Men jag håller på att
öva honom i att inte markera för vad som helst, som skålar och tjafs, utan
bara Stringhylledelar eller grejer av Johnny Mattson."

Varje ledig lördag under sommarhalvåret förra året var tullarna ute med sina hundar
och tränade. Snart är det säsong igen.
Men tycker inte andra loppisbesökare att det är obehagligt att tvingas
"slåss" om fynden
med en stor hund?
"Nja, någon kille var det väl som råkade få ett nafs när han försökte nappa åt sig en sådan där
orange "Duett"-tillbringare framför JK. Det är hennes absoluta favoritföremål i plast, hon har
en egen hemma som hon nästan tuggat sönder. Men annars har vi inte fått så mycket skäll."
Varför gör ni det här?
"Tja, du vet, vi är statligt anställda och har det inte så fett...Helt klart är det ju så att
vi räknar med att nosa upp mycket grejer som vi kan sälja dyrt på Tradera."

Det mest åtråvärda på loppisarna just nu är ju retrotextiler. Hur funkar det
med hundarna, kan de känna skillnad på ett modernt tyg och ett äldre?
"Ja, det är helt otroligt. Textilier är faktiskt det de är vassast på.
Och ner på detaljnivå. Schäfern Appe (Ljugdalens Aprillus I) kan plocka ut ett
Borås Cotton-tyg eller en handduk formgiven av just UllaS bland andra tyger
och handdukar. Så jag räknar med att det blir en del textilfynd i sommar, hehe."

Vad tycker du?
Är lopppshundar en kul idé? Kanske börjar du träna din egen hund efter
att ha läst om JK och Appe? Eller känns det litet läskigt att behöva trängas
med stora schäfrar på bakluckeloppisarna i sommar?

PS. Här kan ni läsa ett av mina tidigare scoop, från förra året.
 
 

Ett påskkort betyder så mycket

Allt var inte bättre förr, men påsk- och julkorten var det definitivt. Påsken är ett ypperligt
tillfälle att skicka ett kort, ett riktigt papperskort, till vänner och bekanta.
Själv skickar jag förstås kort från tiden.När jag ser kort från 1940-50-talen, den här konstartens
finaste period, på loppis så hugger jag dem direkt. Och så köper jag resten hos Enebybergs
antikbod (där korten på bilden är inhandlade).