När du fikar efter en Dalamiljö

Får jag presentera: Erik Lars-gården, söder om Avesta i Dalarna. Min man  H hade länge pratat om
deras äppelkaka och till sist kom vi dit. Äppelkakan var okay, men det var miljön som fångade
mitt intresse.
 
Gården är byggd omkring 1815. På övervåningen finns flera vackra rum, men priset tar Dalarummet.
 
Den 10 Julius för snart 200 år stod en kille med pensel här.
 
Väldigt praktiskt med björkar som växer vid ingången,
man slipper löva.
 
Vi besökte Erik Larsgården en dag då det var för kallt att sitta ute (som om det funnits några
andra dagar hittills i Maius och Junius 2015). Men hur fint det än var i trädgården, så var det
ändå finast inomhus:
 
 
 Vi kommer tillbaka.
 
Under kategorin Kaféer här på bloggen hittar du inlägg från drygt 40 kaféer landet runt.
En del av dem har tyvärr stängt sedan jag var där. Så kolla för säkerhets skull
att fiket finns kvar innan du planerar ett besök!
 

Pausbild

Jag minns en tid då jag gjorde ett blogginlägg om dagen. Den är avlägsen nu. Hur hann jag?
Nuförtiden blir det betydligt färre inlägg, men jag har ett på gång med ett nytt kafétips
(under Kaféer finns drygt 40 inlägg från fik runt om i landet). Stay tuned...
Bilden: Vår nya kökstapet från Sanderson och Icas sill och skärbräda ser ut att ha haft
samma formgivare. Great minds Think alike, även när det kommer till nyretro...
 

Så stiligt med skrivbordsställ - rädda ett om du har möjlighet

Saker jag skulle kunna samla på om utrymme inte var en begränsning: Skrivbordsställ.
Det här snygga exemplaret  står i Dalarummet på Erik Lars-gården utanför Avesta i Dalarna.
Själv har jag ett ställ med en örn i mässing, komplett med sigillstämpel och pennställ.
Tyvärr så riskerar nog många skrivbordsställ att åka i soporna när hem röjs. Det finns ju inte riktigt
något användningsområde längre. Askfaten befinner sig i en liknande situation, men är lättare
att passa in i en inredning, som prydnadsföremål eller som godis/nötskål och har därför  större chans
att överleva.
Rädda ett skrivbordsställ om du kan!
 

Bästa sommartipset: Gör en loppisresa!

I senaste numret av Hem & Antik (nr 4/2015) skriver jag om den loppisresa som vi på bilden brukar göra
varje sommar. Tre galna dagar där vi rejdar varenda loppis vi ser. Det är mitt bästa sommartips till alla
er som också vill stanna vid varje loppisskylt: Gör en resa med likasinnade, i juli när skyltarna står
som spön i backen.
Bilden, fr v: Jan @jjform55 Undertecknad @femtiotalsjakten Yvonne Odsberg @vonne7777
Linda Larsson-Levin @trillivippa Stina Johansson @alltdetgamlagoda
och sittande Benny Movarp @herrmovarp
 
Vill man ha extra piff på resan så bokar man övernattningen på hotell eller b&b med retroinriktning.
Förra sommaren bodde vi båda nätterna på Blå huset i Borrby på Österlen, en dröm för retromänniskor.
Linda och Stina delade på 60-talsrummet.

I reportaget i Hem & Antik får du fler tips för en lyckad loppisresa.


Här kan du vinna bästa Mors dags-gåvan: Böckerna om Anna-Lisa

 
UPPDATERING I SLUTET: VINNAREN.
Om knappt två veckor är det Mors dag
Och det var länge sedan jag hade en tävling här på bloggen.
Så nu är det dags! Var med och tävla om bästa morsdagspresenten - ett bokpaket med mina två feelgood-romaner "Anna-Lisas Antik" och "Flickorna i speceriaffären", personligt signerade, förstås.
Det är böcker om kärlek, kvinnlig vänskap och det mysiga livet på landet. Läsare som hör av sig brukar
säga att de blir glada av mina böcker.

"Flickorna i speceriaffären" dedikerade jag till min mamma och jag döpte Anna-Lisas väninna
Britta, 95,efter henne. Om min mammas fantastiska arbete som bondhustru och hemmafru skrev jag
en gång här på bloggen, i inlägget "Hyllning till en hemmafru".

Vill du tävla om bokpaketet med "Anna-Lisas Antik" och "Flickorna i speceriaffären"?
Gör så här:
Berätta i en kommentar till det här inlägget eller i ett mejl till femtiotalsjakten@gmail.com
varför du vill hylla din mamma. 
Nu på söndag den 23 maj kl 18.00 utser jag en vinnare och mejlar hen.
Så fort jag får svarsmejl med namn och adress skickar jag paketet - så att vinnaren
har böckerna i god tid före Mors dag.

PS. Båda böckerna finns förstås på Adlibris och Bokus (ifall du inte är någon tävlingsmänniska).

Tävlingsbidragen har rasat in på mejlen och några har kommenterat här på bloggen.
Det var inte lätt att utse en vinnare. Ni är många som hyllat er mamma på ett fint sätt.
Men ett bidrag rörde mitt hjärta extra mycket, och det var den här hyllningen, från  Nina:

"Min mamma är den starkaste människa jag vet. Hon har överlevt tre män (min pappa dog 1986
när jag var 11 år), cancer, dubbla hjärtsjukdomar och nu har hon fått diagnosen Alzheimers.
Och trots alla sorger och sjukdomar har hon ändå lyckats ta hand om mig och min syster hela livet.
Det finns ingen som hon."

Tack, alla som deltog i tävlingen!

Jag kommer att sakna den där högen

 

Förklädet som jag hittade på Huvudsta loppmarknad i går har ett av de mest 
fantastiska 1950-talsmönster jag stött på. Ser ni?
Glasstrutar! Med massor av olika dekorationer.
Jag kan inte se mig mätt på det.
 
I den här högen låg glassarna, granne med Aune Laukkanens fina handduk.
Åh, så många timmar jag har tillbringat här, i textilhörnan på Huvudstaloppisen.
När jag bodde i Solna var jag här ofta, ofta. Allra roligast har det varit när bordet i mitten sett ut
som här: En enda stor hög.
En gång låg ett fint exemplar av duken "Julköping" gömd under diverse oattraktiva
80-talstyger och Hemtexlängder.
 
I går låg roliga 50-talsförkläden utspridda i textilhörnan. Det här med doldisen Bibbi Swahns
tryck som ficka låg på en hylla. Där fick det ligga kvar, eftersom själva förklädestyget var
diarrégrönt. Men nu när jag tittar på bilden inser jag att det ju bara hade varit att sprätta
bort fickan. 
 
Ännu ett förkläde, i ännu ett typiskt 50-talstyg.
Kom de tillsammans till loppisen, förklädena? Antagligen.
Kanske från ett dödsbo efter en kvinna som alltid matchade
hemmaklänningen med olika förkläden?
 
Hel, ren och prydligt vikt låg handduken "Skafferiet" av Ingrid Carling gömd bland en hög
med virkade grytlappar. Typiskt Huvudstaloppisen. Men snart är det slut på det
roliga rotandet. I dag fick jag veta att loppisen ska stänga i sommar. Man ska flytta till
Söder och till Stadsmissionens gamla lokaler i Sundbyberg.
"Fräschare lokaler", säger ägaren i en intervju med Solna Today 
Och jag känner att jaha, ännu ett roligt ställe som går ur tiden och ersätts av någonting
"fräschare". Åh, som jag kommer att sakna den där knöliga högen på bordet i textilhörnan!

Passa på att göra ett besök medan Huvudsta Loppmarknad finns kvar.
Det är utförsäljning fram till augusti och halva priset på allt.
I går var det 20 pix för alla textilier och jag gissar att det också fortsätter.
 

"En sommar på luffen" .... Så heter nästa bok i Anna-Lisa-serien!

 I september kommer den tredje boken om Anna-Lisa. 
"En sommar på luffen" utspelar sig före "Anna-Lisas Antik".
För er som läst de tidigare två böckerna hoppas jag att det ska bli en rolig
och spännande läsning om "Vägen till Söderberga", som är undertiteln.
Och för alla er andra: Här börjar berättelsen om Anna-Lisa Johansson!
I den fjärde och sista boken (som jag skriver synopsis på nu) kommer personer från den första
att dyka upp och trådar att knytas samman....

Men vad handlar "En sommar på luffen" om då?
Jo, så här lyder baksidestexen:

En vild idé ...
När trettioårskrisande Anna-Lisa ramlar över romanen "Vägen till Klockrike" på en loppis tar hennes liv en ny vändning. Hon fascineras av berättelsen om luffaren Bolle och bestämmer sig för att själv gå på luffen i sommar-Sverige. Skaffa sig mat och husrum genom att måla staket och klippa gräs. Tjäna pengar på det hon är allra bäst på, att fynda dyrgripar på loppis och sälja vidare. Fundera över vad hon vill göra med resten av sitt liv.
Och kanske finns där ute någonstans en kille för henne?

En omöjlig man ...
Men den flirtiga raggaren som ger Anna-Lisa lift i sin risiga Cheva är verkligen så långt ifrån drömkillen man kan tänka sig. Hur kan någon vara så irriterande?

En sommar som förändrar allt ...
När luffen går mot sitt slut har Anna-Lisa vandrat många mil genom Roslagen, Norduppland, Bergslagen och Östergötland. Hon har mött både snälla människor och farliga, jobbat sig fram och sovit under stjärnorna.
Och tagit ett beslut som förändrar hela hennes liv
 
"En sommar på luffen" går redan nu att bevaka hos Bokus, Adlibris etc.
 

Gåtan löst: Här är Edmund Pedersen - mannen bakom Edmundborden

Geometriska mönster. Stiliserade frukter, grönsaker och ax. Och längst
ner till höger signaturen Edmund, med två långa streck över u:et.
Borden med kakelskiva i omisskännlig 1950-60-talsstil finns i många modeller
och dekorer, men har länge gäckat den som letar information om formgivare.
I auktionshusens objektsbeskrivningar av borden står det bara ”sign. Edmund”.
Så vem eller vad var Edmund? En person, eller ett företag?
Lennart Abrahamsson i Taberg har svaret.
På bilden ovan ser vi Lennarts far Birger längst fram.
Och Edmund, han sitter till vänster...
(Foto: PRIVAT. Copyright: Lennart Abrahamsson)

 Mitt eget Edmundbord, plåtat i min första retrolya.
 
 
BirgerAbrahamsson drev Abra möbler, ett av de många småländska
företag som producerade kvalitetsmöbler och blomstrade under
efterkrigstiden.
- Edmund Pedersen var en dansk konstnär som designade kakelplattor. Min far
köpte plattorna för sin tillverkning av soffbord, berättar Lennart Abrahamsson.

 Edmund Pedersens signatur.
 
Abra möbler tillverkade under årens lopp många olika bord med Edmund Pedersens
kakelkonst. En av storsäljarna var ”Bord 354”, där mönstret i mitten av
bordsskivan liknar ett blixtlås.
Som pojke på 1950-talet hjälpte Lennart Abrahamsson till i fabriken och minns
tillverkningen av Edmundborden väl.
- Jag tror att jag ännu skulle kunna rita upp rutmönstret av trä som
kakelplattorna limmades på.
Familjerna Abrahamsson och Pedersen blev goda vänner. Faderns stora Chevrolet
lastades full med kakel när man hälsat på i Köpenhamn och det var dags att åka
hem till Småland.


Edmund Pedersen målade de typiska 50-talsmönstren även för minst två
andra svenska möbeltillverkare. Edmundkaklet finns på etikettmärkta bord
från Tidaholms möbelfabrik och EJM.

Han gjorde också en helt annan typ av motiv.
Kakelplattor med landskap och herrskapspersoner
i 1700-talsmundering
signerade Edmund pryder satsbord och
småbord i rokokostil, ritade för okänd tillverkare.
(Foto: Femtiotalsjakten-läsaren Johan)

Den danske konstnären målade mer än kakelplattor.
- Min syster har en oljemålning och flera saker i porslin som alla har Edmunds
signatur, berättar Lennart Abrahamsson.
Decennierna gick och familjerna Abrahamsson och Pedersen tappade kontakten.
Men kanske någon dansk läsare av Femtiotalsjakten vet mer om Edmund Pedersen
och hans konstnärskap?
 
Christines Edmundbord.

Emmas Edmundbord.
Annas Edmundbord.
Många glada ägare till soffbord med kakelskivor signerade Edmund har under
åren hört av sig till Femtiotalsjakten, eftersom det är här man hamnar
om man googlar Edmund och bord. De har hittat sitt bord på loppis och
inte behövt ge mer än någon hundralapp. På auktioner går borden ofta för under
tusenlappen. Hos antikhandlare kan de finaste borden, som mitt eget med sädesmotivet,
kosta 2 000-3 500 kronor.
Kommer priserna att gå upp nu, när Edmundborden inte längre är anonyma?

Till sist:
Stort tack till Lennart Abrahamsson som hörde av sig till mig med gåtans lösning
och som generöst delat med sig information och bilder till detta inlägg!
 

Andra bullar - men det gamla fikets själ lever kvar när glaskonsten bevaras

Plötsligt händer det! Någon renoverar/gör om med känsla och kärlek. Martin Klasch tipsade mig
om att Fabrique Stenugnsbageri som tagit över lokalen där gamla fina Källströms konditori låg
(Fleminggatan, Sthlm) har behållit den vackra glaskonsten. Jag tittade in i går och tjejen som jobbade
berättade att man hittat de gamla glasskivorna i källaren där den förre ägaren ska ha ställt undan dem.
 
Från ax till limpa-berättelsen (och båt och järnväg som jag gissar har med import/export att göra)
sitter inte på samma plats som förr, framme vid ingången, utan har delats upp på flera ställen
i kaféet. Mycket lyckat, det ser ut som om de alltid suttit där.
 
Jag går ju helst på gamla originalkaféer men det här var riktigt trevligt.
Golvet är nytt i gammal stil. Toaletten har skylt av flanellograftypen och är
snyggt inredd med handtag i svart, gammaldags handfat och toalettsits mörkt trä.
(Jag tog ingen bild, folk tittar så konstigt när man står halvvägs in på en
toalett och fotograferar...)
 
Golvet.
 

Inlägget där jag plåtade glaskonsten hos Källströms hittar du här. Just den här delen av
konstverket saknas på Fabrique men jag blev verkligen genuint glad när jag såg hur man
tagit tillvara resten av glasskivorna och fint införlivat dem i sin inredning.
Nytt, modernt, men med det gamla kaféets själ kvar.

Här utbildas de första loppishundarna

(UPPDATERING: Detta var 2015 års aprilskämt på Femtiotalsjakten.)
Efter knarkhundar, likhundar och kantarellhundar kommer nu - loppishundar!
Men projektet omges av visst hemlighetsmakeri. Den här bilden är smygtagen av
en secondhandbutiksägare.
Det är två retrointresserade tulltjänstemän som på fritiden tränar sina hundar
att hitta fynd på loppisar, berättar butiksägaren, som vill vara anonym.
Hen är kritisk till att statligt finansierade hundar kanske förstörs som yrkeshundar
när de ska lära sig andra lukter vid sidan av de många olika knarksorter som
de ska känna igen.

När jag mejlar en av de utpekade hundförarna erkänner han att han
och kollegan tränat hundarna på loppisar i över ett år nu, men bedyrar att det
"på inget sätt påverkar deras jobbinsatser".
"Tvärtom verkar det som om våra hundar blir extra taggade att göra även denna sorts fynd.
Ungefär som alla andra loppisfantaster :-)"
På frågan vad loppishundarna lärt sig nosa upp blir det överraskande
svaret:
"Nästan allt av värde. Den ena hunden, labradortiken JK (förkortning
av det stamboksförda namnet " Labbhöjdens Just Kiddin") är suverän på
gammal plast och kan till och med känna skillnad på 50-talsgrejer från Skaraplast
och Husqvarna. Den andra, en schäferhanne, är tokig i all teak. Men jag håller på att
öva honom i att inte markera för vad som helst, som skålar och tjafs, utan
bara Stringhylledelar eller grejer av Johnny Mattson."

Varje ledig lördag under sommarhalvåret förra året var tullarna ute med sina hundar
och tränade. Snart är det säsong igen.
Men tycker inte andra loppisbesökare att det är obehagligt att tvingas
"slåss" om fynden
med en stor hund?
"Nja, någon kille var det väl som råkade få ett nafs när han försökte nappa åt sig en sådan där
orange "Duett"-tillbringare framför JK. Det är hennes absoluta favoritföremål i plast, hon har
en egen hemma som hon nästan tuggat sönder. Men annars har vi inte fått så mycket skäll."
Varför gör ni det här?
"Tja, du vet, vi är statligt anställda och har det inte så fett...Helt klart är det ju så att
vi räknar med att nosa upp mycket grejer som vi kan sälja dyrt på Tradera."

Det mest åtråvärda på loppisarna just nu är ju retrotextiler. Hur funkar det
med hundarna, kan de känna skillnad på ett modernt tyg och ett äldre?
"Ja, det är helt otroligt. Textilier är faktiskt det de är vassast på.
Och ner på detaljnivå. Schäfern Appe (Ljugdalens Aprillus I) kan plocka ut ett
Borås Cotton-tyg eller en handduk formgiven av just UllaS bland andra tyger
och handdukar. Så jag räknar med att det blir en del textilfynd i sommar, hehe."

Vad tycker du?
Är lopppshundar en kul idé? Kanske börjar du träna din egen hund efter
att ha läst om JK och Appe? Eller känns det litet läskigt att behöva trängas
med stora schäfrar på bakluckeloppisarna i sommar?

PS. Här kan ni läsa ett av mina tidigare scoop, från förra året.
 
 

Ett påskkort betyder så mycket

Allt var inte bättre förr, men påsk- och julkorten var det definitivt. Påsken är ett ypperligt
tillfälle att skicka ett kort, ett riktigt papperskort, till vänner och bekanta.
Själv skickar jag förstås kort från tiden.När jag ser kort från 1940-50-talen, den här konstartens
finaste period, på loppis så hugger jag dem direkt. Och så köper jag resten hos Enebybergs
antikbod (där korten på bilden är inhandlade).
 

Åh, dessa vackra japanska kaffekoppar!

Än får de stå kvar, men det kan bara var en tidsfråga innan vackra japanska kaffeserviser
som denna blir något som alla ska ha. Servisen med silkeshägrar fanns hos Myrorna på
Adolf Fredriks kyrkogata i Sthlm för ett tag sedan. 25-35 kr/del skulle de ha.
Att servisen är japansk och från 1915 eller litet senare och att fåglarna är silkeshägrar, berättade
Nicklas som har bloggen Antikmonologen när jag lade ut bild på Instagram.
(Ni bör för övrigt kolla in hans blogg. Man lär sig massor och får ta del av den enda granskningen
av fusket inom antikvärlden.)
 
I går var det dags igen. Lysande i orange stod de här japanska kopparna med fat
hos Huvudsta loppis. Några av faten hade Import stämplat undertill, och de är antagligen
från omkring 1960. Sex eller om det var sju koppar med fat, 40 pix/st.
Instagrambilderna gör dem tyvärr inte rättvisa. De små vita knopparna såg ut som nyduttad
sockerkristyr.

Vad tror ni? Kunde inte några utsökta japanska koppar vara roliga att bjuda på kaffe i,
som omväxling till de svenska retroklassikerna?


 

Loppisen som handlade om handlare

I helgen anordnade Kistamässan "sportlovsloppis". Men den (=jag) som hoppats fynda hos
"vanligt folk som hyr ett bord och rensar hemmet på sådant de inte visste var eftertraktade
retroprylar" insåg snabbt att loppisen dominerades av antikhandlare och hobbyhandlare.
Det här okända men fantastiska tyget fyndade jag i alla fall. Hela tyg-Sverige verkar leta info
om det. Kanske vet du vem som formgett och för vilken textilfabrik?

Tyger och vintage var det ganska gott om på loppisen. Örngotten
tillverkades av Borås.
 
Och stolar omklädda i snyggt tyg fanns det också.
 
Loppisens mest instagrammade lampa? 350 pix är ju inget loppispris, men ett bra pris
för en fin lampa.
 
Planschen var en riktig goding, också till bra pris. 200 pix och då fanns det motiv
på baksidan också.
 
De här mjölkflaskorna är jag svag för. Men vi har redan ett par. Och jag
köper numera nästan ingenting på loppisar, eftersom jag fortfarande säljer av
sådant jag samlat på mig under åren och inte har plats med.
För mig gäller inte en in, en ut, utan snarare tjugo ut, en in....

Fast tyger tar ju inte¨så stor plats. Inbillar jag mig,
eftersom det fortfarande får plats fler i tyggarderoben.
Så det här slank också med hem. Även detta är ett
okänt tyg men andas design.
 
Mycket burkar fanns det till salu, liksom på alla mässor och loppisar.
Och detta var som sagt mer retromässa än loppis. Före öppningsdags
var det nästan parodiskt. Antikhandlare, som hyrt en billig plats för att rensa lagren
på enklare grejer som inte passar i butiken eller på finmässor, handlade av
hobbyhandlarna medan de packade upp.

Miniatyrer. Kanske nästa samlarområde för mig och andra retromänniskor som har slut
på utrymme? De här hade varken Gunnar Nylund eller Berndt Friberg som upphovsman
men var fina ändå. Särskilt den högra.
Men - även de fick vara kvar.
 
 

Kan du identifiera det här tyget?

Okay, en liten söndagsutmaning: Vet du vad det är för tyg jag hittat på loppis?
Gardinkappa i tre delar. Tyget är litet grovt, kan vara linne. Stadkant upptill. Det smala röda nedtill
är påsydda bomullsband.

Inte en död stund på Antikmässan

En heldag borde väl ändå räcka, tänkte jag, och tillbringade bara en dag på Antikmässan i år.
Men sju och en halv timme räckte bara till ett snabbt svep och en träff med de andra i The Retroblog
Network. Nästa år blir det två dagars mässbesök igen!
 
Dödskallespegeln fanns hos Stockholms Förgyllning & Bildhuggeri.
 
Allt fler utställare har med sig retrotyger till mässorna. Det gladaste tyget satt uppe hos
Rågers  antik och design. "Curvus", från Tampella stod det på en lapp, men UPPDATERING:
Tyget är "Vision" från Strömma. De lär ofta förväxlas.
 
Åh, vilket snyggt sideboard! Tillverkat hos Clausen & Sön i danska Silkeborg. Det stod hos
Rhr Form och Design och hade en prislapp på 14 000 kronor.
 
Min drömfåtölj "Bamse", en klassiker formgiven av av Hans J Wegner,
kostade 75 000 kronor (har glömt antikhandlaren, ge mig namnet om du vet).
Jag brukar trösta mig med att vi faktiskt inte har någon bra plats för en
"Bamse" här hemma.
 
Vad är detta? Jo, det ballaste på hela mässan (eller, av vad jag hann titta på)...
 
Nostalgi-Imperiet sålde en 9,5 meter hög trappa i gjutjärn.
 
Priset? Tja, om man redan pyntat 75 papp för en dansk fåtölj kanske 100 000 pix
för en rejäl trappa inte är något att orda om.
 
 Mässans underbaraste tyg! Jag visade Lata Pigans bild i förra inlägget. Nu fick jag se det i verkligheten.
"Fantasia" heter Mari Simmulsons tyg.
 
 Hos Lata Pigan fanns installationen på temat trianglar. Tyget till höger, Göta Trädgårdhs "Television",
fick många "ohhhhhh"!
 
En av mina mässfavoriter är Leva Antikt. Där fanns bland annat det roliga blombordet.
 
 Handtryckta tapeter visade det här nytrycket av en 50-talstapet. Den bilden blev den mest gillade
av alla som jag lade ut på Instagram. (Tvåa blev bilden på "Television" + "Fantasia").
 
 Mer från Handtryckta tapeter. Kolla deras hemsida, men se till att ha tid på dig, man fastnar lätt.
 
Mer tapeter! I ett dockskåp hos Kenth Lindström Antika & Moderna. Och där fanns mer ...
 
En gång tänkte jag inreda ett retroskåp, men det blev aldrig av, jag är ju inte särskilt pysslig av mig.
Men jag stannar alltid till vid dockskåp på mässor.
 
Kul med ett rosa badrum! 
 
En litet större leksak. Mercedesen fanns hos Antikbygget för 4 000 kronor.
 
 Samlarmän slog sina lovar kring bilen.
 
Hos Halvarson & Lamm sken solen över däckstolarna och Ingrid Bergman.
 
Mer sommarkänsla hos Larshans Antik & Kuriosa (tror jag det var).
 
 Den fina empire-planschen hängde hos Kära-mik.
 
Jag är bra sugen på en "Pynta"-kopp av Stig Lindberg. Hos Thorstensson
kostade de 1 000 kr/styck, vilket verkar vara gängse pris för
den extremt attraktiva koppen.
 
Men! Det är ju vår Corneille! Den hängde hos Fröjel Retro & Design. Vi ropade vi in vår på auktion.
 
Men! En liten Corneille som skulle passa jättefint ihop med den stora! Jag slog till på den
blå kvinnan. Hon fick bli mässpresent till H, som arbetade denna dag. Prutade ner den
till 1 200 kronor hos Rågers antik och design. Den lilla tavlan, två assietter i Helmer Ringström-
dekoren gul "Safari" (som @herrmovarp snällt skaffade åt mig på torsdagen) och en bunt påskkort
från Enebybergs antikbod var mina enda inköp på mässan.
 
Jag avskyr både clowner och färgglatt konstglas av den här typen. Ändå stod jag en stund hos
Nostalgia och var sugen. Man blir ju så glad av den!
 
Några äldre damer hängde framför montern med  Ulrika Hydman-Vallien. Mig säger hennes
saker ingenting. Kommer de någonsin att bli poppis i retrokretsar?
Man vet aldrig ...